Finding New Ways

Innan nyårsskiftet 08/09 jobbade vi på Citymail på beting. Beting innebär att man slutar jobba då man utfört sina arbetsuppgifter vilket i vårt fall innebar sortering av post i tre led, utdelning av post och sen sortering en gång till som förberedelse för nästa dag plus diverse andra sysslor som ska skötas för att få ett postföretag att fungera.

Citymail hade kommit på en superb idé. De kallade det över- och undertid. Arbetsdagen var åtta timmar lång och vi började klockan 07:00 varje vardag och jobbade till 15:30 med en obetald halvtimmes lunch som företaget drog bort från ens totala tid oavsett om man tog någon rast eller inte

Skulle man ha så mycket post att sortera och dela en dag att man var tvungen att jobba längre än till 15:30 resulterade det i övertid. Han man däremot med att göra allt man beordrats att göra innan 15:30 resulterade det i undertid.

Vad hände då med dessa fantastiska över- och undertids timmar? Jo, om jag en dag jobbade över två timmar och en annan dag under två timmar så ”kvittades” de mot varandra och abrakadabra så hade man ingen övertid kvar. Ingen övertid = ingen övertidsersättning.

Men kunde man alltså jobba över t.ex. tio timmar en månad utan att få något extra på lönekontot för det frågar sig kanske någon? Japp, precis så var det. Om man nu inte var tvungen att jobba längre än till efter klockan 18:00, då inträdde övertidsersättning automatiskt. Det utnyttjade företaget dock på så sätt att vi ofta stod inne och sorterade för nästa arbetsdag när en arbetsledare eller kontorschef skrek ut att ”klockan är snart sex, stämpla ut”. På så sätt fick vi ingen övertidsersättning de dagarna heller.

Vecka tre i varje månad kom elräkningar och andra räkningar som gick till de flesta hushållen, vilket i nio fall av tio resulterade i övertid (arbete efter 15:30 alltså). Däremot brukade man allt som oftast redan ligga på undertid eller så fick man det veckan efter som då ”kvittade” bort den arbetade övertiden.

Att arbeta på beting manar fram stress i arbetet, man vill ju såklart komma hem så fort som möjligt, vem fan vill vara på arbetet i onödan. Det gjorde att man sprang på lite fortare än man egentligen orkade, lite fortade än vad som var tänkt för att leverera all post. Det gjorde att vi ”självmant” arbetade fram undertid för oss själva. Något som bet oss i svansen eftersom vi inte fick betalt för de övertidstimmar vi gjorde medans företaget fortsatte att tjäna pengar.

Jag och en arbetskamrat tröttnade på att ständigt jobba övertid utan att få något betalt, så en dag när vi cyklade hem från våra rundor började vi prata om det. Vi kom rätt snabbt fram till att om vi slutade springa och jobbade till 15:30 varje dag, eller åtminstone såg till att ta den tid på oss som arbetet faktiskt tog utan att slita ut oss totalt så skulle vi inte generera tillräckligt många undertidstimmar för att företaget skulle kunna ”kvitta” bort vår övertid, vi skulle på så sätt få betalt för den övertid vi tvingades till att arbeta.

Vi snackade ihop oss och vi gjorde som vi kommit överens om och som väntat så började det trilla in mer pengar på våra lönekuvert i slutet av varje månad. Ett litet frö började växa i mitt huvud, företaget hittar på en massa saker för att sabotera för oss, för att krama ur varje droppe arbetskraft ur oss utan att betala för det. Men det finns sätt att motarbeta det.
Man måste bara börja fundera på hur vårt arbete är uppbyggt, varför det är uppbyggt som det är. Sen kan man tillsammans med sina arbetskamrater hitta nya sätt för att motarbeta företagets skitidéer.

Hitta nya vägar, Finding New Ways.

Några ord om Postverket

Vi jobbar tillsammans. Vi sköter maskinerna, hämtar posten, sorterar breven. Vi knogar på och lyder. Men vi tänker och pratar med varandra, diskuterar, skrattar och sörjer. Vi sänker arbetstempot, vi vägrar arbetsmoment och vi ökar bemanning. Det gör vi direkt utan att fråga. Ibland har vi pratat om det i flera dagar och ibland bara gör vi det. ”Nä, fan. Nu tar vi det lugnt. Inte mer av den här jävla stressen!”. Ibland tänker man att det måste finnas mer än det här? Vad kan vi göra? Vad är möjligt? Tillsammans skapar vi erfarenheter och mål.

Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.

På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.

---

Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.

Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.

En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.

Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.

---

Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.

Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!

Skrivet på väggen i terminalen

Chefen

Hjärnan sade:
Då det är jag som kontrollerar alla delarna och tänker för alla måste jag vara chef.

Ögonen sade:
Då det är vi som ser till att inget händer och som varnar när någon fara hotar, så vill vi vara chef.

Benen sade:
Då det är vi som bär människan dit han vill och utför det som hjärnan ger vink om, vill vi vara chef.

Så fortsatte händerna, hjärtat och lungorna alla med samma yrkande att få bli chef. Slutligen begärde arslet att man skulle välja honom till chef. Alla kroppsdelarna skrattade och tyckte idén var fullkomligt absurd – att ha ett arsle till chef. Arslet blev mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade att överhuvudtaget fungera. Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade och gjorde ont, benen blev slappa och svaga och händerna hängde rakt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbeta.

Och så blev det så, att alla kroppsdelarna får arbeta medan arslet bara leker chef och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver du inte vara geni... bara ett vanligt arsel. Tänk vad många chefer det finns.

Strejkerna på franska posten, del 4

En fattig mellankrigstid...
Vi har gått igenom rörelserna runt sekelskiftet: uppblåsta myter om
forna slag, rövarhistorier som man lurar i arbetskamraten... Nu fortsätter historieberättandet efter ett lång tystnad som tagit oss ända in på 1920-talet. Det tycks som om vi rört oss långt bort till ett fjärran land. Samma upplevelse hade dessa människor efter att ha genomlevt ett helt världskrig. Mellan 1919 och 1920 utkämpades många sociala strider som aldrig riktigt flyttade in på posten. Det är först senare, mellan 1934 och 1938 som något nytt sker. Storstrejken hade prövats, man provade nya danssteg: den landsomfattande strejkdagen föds, och det blir en aktionsform som skall komma att hålla sig ända till idag. Det förekommer strejker, också stora sådana, men de går alltid över i helt andra dynamiker som skall komma att stärka postens verksamhet. Strejken 1938 ser ut som kaos men är så pass välorganiserad att den kallas för generalstrejk. Det är som ni vet på gång ännu ett krig, men skyttegravarna grävs samtidigt mellan de olika fackförbunden som käbblar om vem som skall få representera arbetarna. Det är en verklighet som postarbetarna skall leva med fram tills en mycket speciell händelse...

Sommaren 1944... kommer till slut en strejk riktad mot den nazistiska ockupationsmakten till stånd. Men den fördröjs på grund av de ihållande djupa splittringarna mellan facken. Året innan, 1943, publiceras en uppmaning om denna så kallade insurrektionella strejk, och så kommer olika grupperingar till slut att samla sig i en strejkkommitté. Landets telefon- och telegrafförbindelser blir omedelbart behändiga redskap, de ligger redan i de postenanställdas händer... Parallella nätverk för informations- och orderspridning upprätthålls av båda sidor (de strejkande och ledningen med lakejer). Ingen förblir neutral när de snackar ihop sig för att ockupera de viktigaste knutpunkterna i Paris och landets postnätverk. Till slut läggs strejken ned efter 13 dagar och en uppmaning från fackligt håll, den tyska ockupationen lider mot sitt slut efter landstigninen i Normandie. Vad som skedde sommaren 1944 var "historiskt" då det bidrog till störtandet av ockupationsmakten och slutet av andra världskriget, men den historiska segern var ett nederlag så mycket som den misslyckades åstadkomma allt förutom just det den skulle undvika: en återgång till det normala.

1946: strejken som splittrar facket
Efter andra världskriget påbörjas återuppbyggnaden av landet, som förstörts av kriget. De franska postarbetarna finner sig mitt i en svår ekonomisk situation som överheten pressar dem att finna sig i "så att ekonomin kan växa". Landet byggs upp med svetten från de miljoner som överlevt, nu ivrigt påpiskade av facken, höger- och vänsterpartierna. Som vanligt försöker de att på en och samma gång ge uttryck för brevbärarnas och terminalarbetarnas behov och önskningar samtidigt som de söker bevisa sin maktduglighet för sina kamrater på hög post. Viljan finns när vinsterna hägrar och det är först till kvarn som gäller. De franska postisarna hamnar så åter i kläm. Men det är det normala tillståndet, det är väl inget konstigt med, att posten delas ut för att få ekonomins ekorrhjul att snurra. Det är inget konstigt med att "vinst" och "tillväxt", dessa abstrakta ord, lika ogenomtänkta som de är ”självklara” används för att motivera hårt arbete. Ingen frågar dem när de kommer där på cykeln varför de sliter som de gör. För posten? För ”tillväxt”? ”Nej, men alla måste ju dra in sina slantar på något sätt.” Ja. Men inte till vilket pris som
helst, lönerna är för låga och arbetsintensiteten för hög. Postisarna reser sig till slut mot den otroligt vinstgivande situationen och går 1946 ut i strejk. Den sätts i verk genom en strejkkommitté som organiserar strejken direkt och helt utan inblandning från det officiella postförbundet. Regeringen pressas men slutligen går man motvilligt tillbaka till jobbet. Strejkkommitten skall komma att bli en självständig facklig aktionskommitté för ett tag men rör sig sedan in i ett annat fackförbund.

Efter 1947
Vid sidan av de rörelser som drar med sig stora sektorer av det franska samhället finns rörelser som skall komma att förbli isolerade till posten. Efter 1947 års långa arbetsnedläggelser hade posten börjat samla in statistik över strejkdagar, statistik som visar att strejkerna minskar efter en hårt nedtryckt strejkrörelse. Sommaren 1953 sker en strejk i den offentliga sektorn. Det startar på Posten och sprider sig mestadels till anda företag inom den offentliga sektorn. Det ekonomiska maskineriet har vid det här laget oljats upp med postissvett under sex år av social fred. Det redan stora missnöjet med löner, bemanning och arbetsvillkor toppas med introduktionen av "budgetekonomi" inom offentliga företag. Inte minst beror denna budgetekonomi på statens dyra och långvariga krigföring i Indokina. Postarbetarna håller möten som samlar fackförbund och autonoma organisationer, de förvandlar en redan inledd fjuttstrejk till obegränsad. Telefonerna och telegraferna som de hanterar varje dag på jobbet används återigen för att sprida ordet om strejken. Ledningen försöker gå runt med parallella postflöden, tvångsåtgärder, you name it, inget kan stoppa dem. Man håller öppna, offentliga stormöten i staden som påminner om de som hölls 1909 i Paris (se "Strejker på franska posten", del 2 och 3 under Historia/Internationellt). Förhandlingar förs, det går ut uppmaningar om en återgång till arbetet... Tack vare styrkan i strejken kan facket förhandla fria några av sina medlemmar som suttit fängslade i månader. Det är den starkaste rörelsen sedan 1909 och den sveper undan besparingarna (budgetekonomin). Man vinner dessutom en årlig bonus (men lyckas inte bli av med alla reglementsenliga bestraffningar som delats ut från ledningen).

Från 1960 hettas samhället upp.
Strejkstatistiken visar en stigande tendens ända upp till året 1968, därefter strejkas det under några års tid betydligt mer. Det tog liksom tid att skruva dit ventilen efter att den flugit av, vilket den skulle göra snart igen.

Storstrejken 1974
En ny minister väljs, omorganiseringar av posten hotar. Postarbetarna uppfattar det som rykten om en nedmontering av hela den offentliga sektorn. Arbetslöshetstryggheten hotas, samtidigt som frågor om ledningsprocesser, arbetsförhållanden och lönekrav diskuteras livligt på kontoren. Många nya unga hade vid det här laget kommit in på posten och strejkvågen som skall komma involverar inte minst dem. Det börjar som en mindre incident efter ett stormöte på en terminal. Avbrott i arbetet på "obestämd tid". Vågen sveper genom postkontor och sorteringsterminaler i Paris och tar kontroll över centrala nerver i postbefordringssystemet: från Paris till dess förorter, till hela landet... 1974 var ekonomin ännu mer beroende av postnätverket, postisarna blockerar den. Strejken är dessutom väl synlig genom manifestationer, gula postlådor står överfyllda överallt... På vissa håll är den total, alla bakom kassorna, de på utdelningen, de på "postcheckar", är med. Avdelningen för telekommunikationer åker först om en privatisering sker så de hakar självklart på. Och så plötsligt, mitt i strejkens upprinnelse häver franska statens Postsekreterare ur sig några (sanningens) ord om "idiotarbetet på sorteringsterminalerna", som bara eggar folk att strejka ännu mer. Förhandlingar öppnas efter en vecka men inte förrän efter 5 veckors strejk -och manifestationsdagar ger regeringen med sig och utlovar höjd budget för nästkommande år. Runt en vecka senare avbryts strejken slutligt efter att redan ha börjat mjukna. 3 101 826 strejkdagar totalt eller i genomsnitt 9 dagar per person blir årets bokslut. Ännu en konflikt äger rum 1978 på flera av sorteringsterminalerna i Paris förorter. Där hade man anställt många unga på otrygga villkor. De var några av de första kullarna att uppleva de "flexibla" kontrakt som skulle komma att bli så populära.

Kämpa genom Facket?

För postarbetare så är Seko fackföreningen om man vill vara med i ett LO-fack. Och på Posten så kan jag nog säga utan att ha siffror på det att organisationsgraden är ganska hög. Efter att i många år varit en passiv medlem i Seko så blev jag tillfrågad om jag ville ta ett uppdrag. Lite smickrad så tackade jag ja. Årsmötet när jag skulle väljas var en formell historia. Jag märkte snabbt att konkurrensen om att bli vald inte direkt var stenhård. Tvärtom var det brist på kandidater. Årsmötet var glest befolkat och det var egentligen bara förtroendevalda och blivande förtroendevalda som var där. Jag hade 2-3 arbetskamrater som var där mest för att proppa i sig gratismiddagen efter mötet. Dom satt längst bak och flabbade och jag ville egentligen vara med dom men jag försökte förstå vad i helvete det var som pågick på mötet. Det klubbades hit och användes konstiga uttryck dit och allt var mycket främmande för mig men jag fick ett uppdrag till slut.

Redan dagen efter märkte jag att vissa tittade lite fundersamt på mig. Vissa var skeptiska till om man kunde lita på mig nu. Dom visste inte om man fortfarande kunde prata med mig om att man borde anordna en fin brasa av all reklam eller om man kunde berätta om sina återkommande dagdrömmerier om att spöa lagledare. Det tog ett par dagar men snart så hade jag återvunnit min position som en i gänget efter att ha intygat att jag inte förändrats.

Jag tog mitt uppdrag på största allvar. Jag läste lagtexter och kollektivavtal och för det kände jag att jag fick respekt av mina arbetskamrater. Det var tydligen inte självklart att man gjorde så som förtroendevald. Jag ville använda det jag lärde mig mot Posten i våran favör. Men det är inte så det går till märkte jag. Lagar och avtal användes i samverkan med Posten i någon sorts illusion om att vi arbetade mot samma mål. Företaget med stat, pengar och media bakom sig är snällt nog att berätta i förväg vad som ska hända så får facket sen skriva under på det. Det här kallas för samförstånd.

Jag började förstå varför inget hände genom facket, hela upplägget är åt helvete. För på kurser och möten träffade jag många grymma Sekoiter som jag har den största respekten för. Men hur fan ska vi kunna förändra någonting om vi ska samarbeta med Posten? Och det får bli slutsatsen av mina år som förtroendevald. Facket är krångligt, toppstyrt och det finns ett antal svin i toppen men det stora problemet som jag upplevde det var inriktningen på samarbete med ett företag som bara spottar en i ansiktet och som i avtalstider ger oss ett minimum men bara precis så mycket så att det bara pyr och inte exploderar på golvet.

Men på något sätt måste motståndet få sitt utlopp och om den fackliga kanalen proppat igen så får vi bygga nya. Det är vi mot Posten. God jul.

Postverket och Citymail

När livet på posten känns hårt så har det hänt att jag tänkt: ”Tur att man inte jobbar på Citymail i alla fall!” När man själv går i rask takt från en port till nästa så händer att man blir omsprungen av citymailare (jag kommer konsekvent i den här texten vägra att kalla dom för ”Cityman/Citymen” eller vad fan nu företaget bestämt att dom ska heta) som spurtar fullt ös mellan portarna. Det här har alltid fascinerat mig, hur stressad är man inte om man spurtar på sträckan 10 meter mellan 2 portar? Eller citymailaren jag såg igår som sprang in i mataffären, i farten slängde han posten på kassörskan och utan att tappa fart sprang han ut igen. Varken jag eller kassörskan hann uppfatta vad som hände. Det finns många brevbärare i Posten som kommer från Citymail och dom jag pratat med tycker trots att det är tungt och stressigt på Posten att det är som ett steg uppåt i karriären vilket säger en hel del om situationen på Citymail.

Mina möten med Citymails brevbärare är odelat positiva, jag räknar då bort dom som jag aldrig riktigt mött då man knappt hinner uppfatta att dom susar förbi. Går man samma distrikt ett tag så lär man känna citymailaren som går samma distrikt. Man börjar prata och efter ett tag hjälpa varann. ”Om du inte har så mycket post på den här gatan så kan jag ta den också så får du hjälpa mig nån gång.” Förutom att man slipper se ut som en jävla fåne när man kommer cyklandes på rad efter varandra så sparar man på krafterna och sätter konkurrenssituationen ur spel. För som konkurrent har Citymail spelat en stor roll för hur Posten kunnat agera. När det blivit ifrågasatt varför man måste skära ner trots vinst så hänvisas till konkurrenssituationen. ”På grund av konkurrensen måste vi inte bara gå med mycket i vinst, vi måste gå med brutalt jävla supermycket i vinst!”

Det enda som skiljer citymailarna från Postens brevbärare, förutom att ni enligt mig har snyggare kläder som ser skönare ut, är att som jag förstår det så har ni en än jävligare arbetssituation att hantera. Det här är min uppfattning och en rapport från ”andra sidan” skulle vara kul och intressant att läsa.

Några ord om fastighetsboxar

Så gick allt åt helvete ändå, det blev inget tvång på fastighetsboxar i flerfamiljshusen. Här har ledande företrädare från Posten stått med tårar i ögonen och berättat om brevbärarnas usla arbetsmiljö och så lyssnar ingen. Ja för det första välkomna in i verkligheten, arbetsmiljö är inget argument som fungerar på Posten. För det andra, ni har blivit genomskådade, era giriga ansikten är inte trovärdiga. Såväl fastighetsägare som allmänheten ser hur ni kör med oss och
därför är erat plötsliga engagemang för våran arbetsmiljö så genomskinligt.

Seko går också bekymrat ut och pratar om alla stackars brevbärare. En liten realitycheck vore på sin plats. Våran arbetsmiljö är bedrövlig med eller utan fastighetsboxar, på många kontor råder absolut vidriga förhållanden. Vad Seko inte förstår är att alla de tekniska och organisatoriska förändringar som genomförs används gentemot oss, dom införs inte för vår skull. Ibland införs dom för att skära ned på personalen, ibland införs dom för att utöka kontrollen över hur vi arbetar och över vår gemenskap.

Missförstå mig inte nu, det skulle vara oerhört befriande att slippa springa i trappor med famnen full med reklam. Och jag är i grunden för fastighetsboxarnas införande men det ska då vara på våra villkor, ni i ledningen påstår ju att de införs för våran skull! Det här är inte ens något Posten hymlar med inåt, boxarna skulle innebära större distrikt. Återigen så står vi då där med en förändring som i grunden är bra men som i Postens händer förvandlas till ett vapen gentemot oss genom nya nedskärningar och jättelika distrikt.

Nu blir det inget massinförande av fastighetsboxar så allt jag behöver tillägga i nuläget är sluta hyckla. Ingen tror på er, varför skulle ni helt plötsligt bry er om brevbärarna?